13-06-27

Cyklade hem i vad som kändes som världens största regnskur. Både ansikte och händer var dränkta av regnvatten, ska jag säga er. Som en riktig dusch sådär halv tre på natten. Även ifall ögonlocken känns tunga lyssnar jag på Enya och försöker googla fram bra bloggar som är pro veganism. Om det hade funnits receptböcker som inte var sådär himla komplicerade och krävde fem miljoner olika ingredienser som slutligen kommer kosta skjortan så hade det varit mycket lättare att konvertera till ett bättre, mer djurvänligt och miljövänligt alternativ. Men icke.

Annars?

Lever på hoppfulla sms, försöker bli bekväm i den där ständiga tomheten som ekar i en dag ut och dag in. Noll motivation som vanligt, och ingen, eller inget, som motiverar en heller. Nästan som att man borde acceptera och gilla läget. Det blir inte bättre, helt enkelt. Och människor ber en rycka upp sig, och gör det här och det här så mår du bra. Men. Nej. Jag har kommit fram till en hel del grejer sedan jag slutade gymnasiet ändå. Allt jag ville då var bara hopplösa drömmar. Orealistiska drömmar. Jag var så blind för livet.

Och när jag tänker efter. Vad höll jag ens på med? Och hur lycklig blev jag av att ha en pojkvän 2009? Jag menar, det enda jag gjorde var att gnälla över hur dåligt han fick mig att må och hur jag störde mig på honom. Jag romantiserade vartenda jävla del av honom. Hur han ändå var fin, hur vi gick nattliga promenader och jag tog morgontåg till honom så att vi kunde sova tillsammans. Jag var så hjärntvättad av nio till fem att det var sjukt. Hela livet var *flott* och alldeles *ah* underbart. När jag tänker efter så undrar jag vad vi ens hade gemensamt, hur jag alltid inte kunde komma på vad vi skulle göra tillsammans. Hur jag slog vad med honom om att jag skulle banta, hur jag fick ätstörda tankar av att vara med honom. Hur jag blev så himla självkritisk och medveten om hur fel jag var. Jag minns hur jag grät och skakade av ilska när han sa att jag var så himla blyg av mig. Att det inte gick att ta med mig någonstans på grund av det. Han såg verkligen bara fel. Inga möjligheter, han stöttade inte mig alls.

Och i slutet. Jag hade ont i magen. Det började i november. Hur sms:en bara tonades ner. Och jag visste att han skulle vara seg och inte svara på länge. Hur hans status på msn alltid var upptagen. Alltså usch. Nä. Vilket svin. Vi hade helt olika värderingar. Så, egentligen kanske man kan säga att jag enbart  har en idé om hur ett riktigt förhållande ser ut, hur ett fungerande och lyckligt förhållande, där man är på samma nivå, ser ut. Där man får den kärleken man inte tror man förtjänar i nuläget. För visst är det så, att man väljer de man tror man förtjänar. Man nöjer sig med det lilla, när man hade kunnat få så mycket mer.

Nä, känner hur hela den här bloggen bara tas upp av mitt ältande kärlekstjafs. Men tja, det är väl det enda som har någon som helst mening i mitt liv. Jag menar, jag har ingenting annat. Antar att jag har lärt mig att det spelar roll. Att jag ska vara sån. Jag har inga passioner längre. Det finns ingenting. Jag menar, den här bloggen brukade vara min starka punkt. Men jag orkar inte hålla igång den längre. Inte på samma sätt.

Ibland önskar jag att han älskade mig. Att jag kunde älska mig själv. Att det kommer en vändpunkt, att  jag lyckas vända och vrida på livet och slippa känna tomhet. Hur suddar man bort den? Önskar att jag tog upp min kreativa sida. Att jag skrev och skrev. Och målade. Och inte brydde mig om andra saker. Att jag läste böcker och sprang långa löparrundor. Jag känner hur jag vill till min mammas föräldrar. Till skogen. Till en liten by med sjö och natur. Med butiker som har stängt på söndagar. Att sova i en mjuk säng och äta god mat. Min lilla mormor och morfar. Jag måste besöka dem snart. Jag gör aldrig det längre. Det måste vara det värsta med att växa upp och vara förälder/mor-far-förälder. Att se sina barn leva egna liv. Att veta att ens barnbarn inte kommer dyka upp hos en varje skollov. Jag blir ledsen när jag tänker på det. För att de har alltid varit en stor del av mitt liv. De kommer nog alltid se en som det där lilla barnet som lekte i deras trädgård på sommaren.

Jag önskar att saker och ting kunde fixas. Hur man kunde klistra ihop livet. Sig själv. Och så här avslutar jag min text.

Puss.